Det tar timmar att lägga ut ett minfält. Varför tar det veckor att röja det?
Kostnadsgapet
På Nordhal Defence utvecklar vi förbrukningsbara undervattensdrönare för att oskadliggöra sjöminor. Den här artikeln handlar om varför vi tycker att det är viktigt.
Tidigare i år lade Iran ut sjöminor i och runt Hormuzsundet, ett nålsöga som 20 procent av världens olja passerar genom. Månader senare är farleden fortfarande kraftigt störd. Minröjningen är en av orsakerna.
Det är inte den enda orsaken. Försäkringar, diplomati och bredare militära hot spelar alla in. Men den fysiska verkligheten i att röja minor är slående i sig: ett vapen som kostar några tusen dollar kräver en insats som kostar många gånger mer och binder upp några av en marins mest specialiserade resurser i veckor. En ofta citerad uppskattning säger att det kostar mer än tio gånger så mycket att röja en mina som att lägga ut den, och tar upp till 200 gånger längre tid.
Kalkylen är brutal. 1991 skadade billiga irakiska minor både USS Tripoli och USS Princeton, en Aegis-kryssare värd en miljard dollar. Vapnen som träffade den kostade några tusen dollar styck, och skadorna uppgick till tiotals miljoner. I grunden har inget av detta förändrats sedan dess. Sjöminor är ett av den moderna krigföringens mest effektiva asymmetriska vapen, eftersom angriparen orsakar långt mer störning än vad vapnet kostar.
Hur vi röjer minor i dag
Det finns inget enskilt system för minröjning. Det finns flera metoder, var och en med verkliga avvägningar.
Riktningen branschen rör sig i, mot obemannade, distribuerade minmotmedel, är rätt. Men ett mönster går igen i alla dagens metoder: det sista steget, att identifiera och oskadliggöra varje enskild mina, är fortfarande resurskrävande, och när antalet minor ökar skalar den processen dåligt.
Varför det här spelar roll utanför det militära
Läget i Hormuzsundet är det tydligaste exemplet. Analytiker har jämfört störningen med energikriserna på 1970-talet. Även efter en politisk överenskommelse kan sjöfartens återhämtning dra ut till slutet av 2026 eller längre, dels för att minröjning är fysiskt långsam, dels för att det tar tid att bygga upp det förtroende som handelssjöfarten behöver för att återvända.
Röda havet är ett annat exempel. Sedan slutet av 2023 har huthiernas attacker mot handelssjöfarten med robotar, drönare och minor minskat trafiken genom Bab al-Mandab med omkring 60 %. Egypten uppskattade att störningen kostade Suezkanalen runt 7 miljarder dollar i intäkter bara under 2024.
Östersjön bär på både ett historiskt och ett modernt hot. Mer än 80 000 minor och andra oexploderade lämningar från de två världskrigen beräknas fortfarande ligga på havsbotten, och i nuvarande röjningstakt kommer den föroreningen att finnas kvar i generationer. Men arvet från krigen är inte den enda oron. Fartyg ur den ryska skuggflottan har skadat minst tolv rörledningar och kablar i Östersjön sedan 2023. Nato har som svar inlett operation Baltic Sentry, och länderna runt Östersjön investerar kraftigt i försvaret av havsbotten. Hotet om ny minutläggning i en framtida kris är inte historia. Det är ett aktuellt planeringsscenario för varje marin i Östersjön.
Vad vi tycker behöver ändras
Vi hävdar inte att dagens minmotmedel har fel. Övergången till obemannade, autonoma, distribuerade system är rätt riktning, och den pågår redan. Det vi tror kan drivas längre är själva oskadliggörandet, närmare bestämt hur många minor man kan ta sig an samtidigt.
På Nordhal Defence bygger vi billiga, förbrukningsbara, fiberoptiskt styrda undervattensdrönare gjorda för att sättas in parallellt. Om man vet var fem minor ligger sätter man in fem drönare samtidigt. En enda operatör styr flera enheter genom halvautonomt utförda uppdrag. Oskadliggörandet sker parallellt, inte i tur och ordning.
Kostnaden sjunker genom att det mesta av sensorerna och beräkningskraften flyttas till ytfartyget (undervattensfarkosten förblir enkel och billig) och genom att vi lutar oss tungt mot moderna tillverkningsmetoder i stället för traditionella komponenter av försvarsklass. Systemet är gjort för att integreras med befintliga plattformar: fregatter, patrullfartyg eller autonoma ytfartyg. Operatören stannar på fartyget. Ingen besättning behöver utsättas för fara någonstans nära minfältet.
Vi är ett danskt startupföretag med en prototyp under utveckling, och vi har mycket kvar att bevisa. Att hitta och klassificera minor är en egen, enorm utmaning, och den försöker vi inte lösa. Vi fokuserar på steget som kommer efter: när man vet var minorna ligger och behöver ta hand om dem snabbt, i stora antal, från den plattform som finns till hands.
Frågan är om man kan krympa tidsobalansen genom att angripa flaskhalsen i oskadliggörandet direkt. Vi tror att man kan det. Om du arbetar inom området vill jag verkligen höra hur du ser på det, i vårt inlägg på LinkedIn.